1. Luften tung och dagen varm. Hed jag haft att vandra, gossen på min ena arm, harpan på min andra, harpan trött vid strängalåt, sonen trött vid sanddjup stråt. Vila gott jag unnar harpan och min Gunnar.
2. Nu en milsvid tempelsal, byggd av gran och furu, öppnar sig med skugga sval, och jag lyssnar, huru bäcken sorlar klar och ren, siskan kvittrar på sin gren, furudunklet nunnar för min lille Gunnar.
3. Dagen dör, en fuktig vind andas över tegen, och min gosses väna kind lutas mot min egen. Mörknad himmels stjärnebloss blinka: Gunnar, kom till oss! Ljuva änglamunnar viska: du vår Gunnar!
4. Utur ödesdjupen fram många källor välla. En är bittert hälsosam: det är sorgens källa. Väl jag vet, du käre vän, att du dricka skall ur den, men för lastens brunnar Gud beskydde Gunnar!
5. Granen växte stark och rak, och hon vedergällde under snöbetungat tak den, som henne fällde, milt med brasans ljus och glöd. Kraftig växt och ädel död, ber jag, Gud förunnar sångarbarnet Gunnar.
1. Lycksalig den, som stödd på eget stop till gäster inga gynnare behöver, men dricker brorskål med dem allihop och har ändå till slut buteljer över.
2. Lycksalig den, som hungrig klockan två, ej väntar främmande, då han ser faten. och, när han gäspar, utan krus kan gå att taga sig en middagslur på maten.
3. Lycksalig den, som, fri ur tvångets band, kan, bäst han gitter, prata eller sjunga, och, när han bara fått en tår på tand, ej är så noga om en tand för tunga.
4. Lycksalig den, som får med hjärtlig fröjd en glad och god och egen gumma klappa, som är så nöjd, när hon ser gubben nöjd, och säger: drick och håll dig rolig, pappa.
5. Lycksalig den, som alltid lever viss att ej hans privilegium inskränkt bliver; ty glädjen blott är hans fideikommiss, och flit och dygder hans prerogativer.